Att skriva poesi på svenska är mer skrämmande och en större utmaning än att skriva på engelska. När jag skriver på engelska kan jag alltid komma undan med att det inte är mitt modersmål. Dessutom är min son svenskalärare!

På min blogg har jag börjat skriva både en svensk och en engelsk version och här tänkte jag samla de som är på svenska för att göra det mer lättillgängligt för min lilla svenska publik.

Skrivandet är för mig till stor del en terapi efter att jag förlorade en son för några år sedan. Det är också ett utlopp för kreativitet tillsammans med mitt foto där poesin ofta kommer ur bilden men ibland är det tvärtom.

Det finns en råtext för en bok om min ganska trassliga uppväxt i förorterna Kortedala och Bergsjön i Göteborg på 60- och 70-talen. Att skriva poesi är en bra övning inför bokskrivandet. Sedan var det ju det där med tid och disciplin.

Jag hoppas att ni hittar hit och tipsar fler om ni uppskattar det. Konstruktiv kritik tar jag gärna emot.

Solen i mina ögon.
Med solen i mina ögon.
Sitter jag vid havet.
Vattenmild höstbris i mitt ansikte.
Bländar min själ till lugn.

Spegling
Vi är bara spegelbilder.
Snart utsuddade av tidens krusning.
Vi sträcker oss mot himlen.
Bara för att falla, till marken.
Likt höstlöv.

Älvdans

I blekt sensommarljus.
Älvorna komma ut i dans.
Blygt, i långa vita slöjor.
Smälter samman i dimma.
Stoppar om naturen för natten.

Passerar förbi

Ibland känns det som att livet rusar förbi
På andra sidan tunneln.
Där det alltid finns en ljusare sida.

Du måste passera genom skuggorna.

För att nå änden innan grinden stängs.
Våga ta ett kliv i förtröstan.
Eller förbli fast i mörkret av, 

tänk om!

Blind
Önskar ibland, jag kunde bli blind
Onåbar av mörkret
Vandrande den enda vägen
Vägledd av ett inre ljus
En herde som håller i sin stav
Önskar jag kunde hitta den blinda 
Tron

Hopp
Världen är full av förlorat hopp.
Plocka upp ett när du passerar.
Låt det slå rot, i ditt hjärta.
Vårda det, låt det växa.
Bred ut det, likt trädgrenar.
Som ett löv tyst faller.
Är hoppet aldrig helt förlorat.

Tid
I, vår tid
Har vi ingen, tid
Den är för dyrbar
Rusar, förbi oss
Rusar vi, förbi den?
Det enda vi har gott om
Tills, den gått om oss
En illusion av då
Jagar, okänd framtid
Lev!
Här, och nu
Oro, för framtiden
Är att betala ränta
På lån man inte fått
Var dag, har nog
Av sin egen plåga
Vår bästa tid, är nu, är nu, är nu!

Stigen
Det går en stig till Ingenstans, 
jag går ensam, 
upptäcker varje steg, Någonstans, 
vindlar sig fram. 

varje fotspår på min distans, 
på tidens uppsjö, 
val i förgreningens chans, 
täcks snart av snö. 

Skuggor
Mörkret tränger sig på. 
Ljuset fladdrar i människors hjärtan,
hoppas att stormen drar förbi. 
Ur rädslor väller svart rök,
döljer hoppets ljus.

Blinda tittar vi på.
Glada att inte vi, behöver utstå smärtan, 
inte jag, någon annan måste det bli.
Darrar under skuggans hök, 
vallas till grus.

Lyckan
Satt på gyllene pedistal.
Jagar vi och tillber vi den.
Driver oss i olycka.
Men lycka är bara en biprodukt.
Av given du fått.
Och hur du spelar den.

Hägring
Allt du byggt är en hägring.
Rinner snart genom dina fingrar.
Kvar kan du bara lämna kärlek.

Tiden visar oss ingen nåd.
Som sandkorn för vinden.
Är vi jämlika i tidens öken.

Skulpterar
Oupphörligt formar
Elementen flödar 
Fritt
För att se vad, idag
Kan bli, imorgon
Universums strävan
Mot kaotisk ordning
Flödar
Likt sandkorn
Genom fingrarna
På Gud

November regn

När november regnet
äter upp ljuset
som ett svart hål

slukar allt

piskar mot vindrutan
som en ilsken fågel
i en Hitchcock film

minns sommarens ljumma vind
smekande din varma hud
som ett ljus minne

värmer allt

värmer din märg
som ett lyckligt slut
i en Lindgren saga

Morgondimma

Morgondimman lättar
när solens strålar jagar bort
nattens mardrömmar

Efter stormen

långsamt avtar vinden
från frenetiskt vrål till tyst viskning

när havet sakta lägger sig
de sista vågorna gör ett slött plask

mot misshandlade stränder
en förlåt mig smekning

och solen försvinner sakta
bakom upplösande moln

Insomnia

för varma, genomblöta svettiga lakan
för kallt, var är täcket
den för mjuka kudden är för hård

varför kan han inte komma, bara en snabb sväng förbi
sprida det där magiska pulvret i mina ögon
Jon Blund, snälla kom in

placera två sumobrottare på mina ögonlock
låt dem vinna denna kamp
slumrar, bara för att falla över kanten

med en smäll slår du i golvet
klarvaken, nästa timme
försöker du reda ut dig själv

från sängklädernas spindelväv
ger efter, försvinner i sömnens glömska
larmklockan går igång, och ut genom fönstret

Näcken

skuggorna närmar sig
dagsljuset försvinner till natt

kan du höra honom stämma sin fiol
kompad av vindens mjuka prasslande i löven

och vattenfallet i takt
han spelar sin lockande låt

men se upp och kom inte för nära
han önskar inte ditt bästa

En resa inte en destination

livet är en konstig sak

precis när du äntligen klurat ut det
måste du gå vidare
till grönare betesmarker, som gödningsmedel

skrikande och naken du är född

ett tomt ark, en historia som ännu inte har berättats
att bli en episk krönika, ett uppslagsverk
då torkar bläcket, svanen sjunger

trösten är att ingen vet

hur tjock blir boken
eller när du skriver på det sista kapitlet
det sista ordet, sätter sista punkten.

Jultid

God Jul till alla

barnens glittrande ögon, 
lyssnar efter bjällrorna när tomten, 
flyger förbi och ylar hoo-hoo.

den mysiga värmen från, 
de överhettade kreditkorten i hörnet. 
Tomten blir kapad av de stora läskföretagen.

God Jul till alla

de ensamma som tittar på TV repriser, 
hemlös luffare som söker skydd i den kalla vinden, 
barn som gömmer sig under sängen, från vuxnas bråk.

de tomma kyrkorna av förlorad tro, 
sista minuten present i shoppingens katedral, 
överarbetad mamma somnar under granen.

God Jul till alla

värmen från nära och kära, 
barnbarn på gammelmormors knä, 
facetime samtalet och SMS:en.

generationer tillsammans, buren av tradition. 
välsignade tillsammans i ett varmt hus. 
Minns att allt handlar om Kärlek.

Ett nytt år

Spelar det Universum någon roll
hur många varv vår glob gör
var det börjar eller slutar

Är tiden cirkulär till sin natur
eller har människan gjort den sådan
för att kontrollera oss

Har vi tappat kontakten med det naturliga
årstidernas rytm, ljus och mörker
för att bli slavar under tidens logik

Lyssnar till klockslagens krävande dån
sluter våra öron för Moder Naturs milda klang
slavar under verktyg och kapad Tro

Ytterligare ett kalenderår
ett blankt papper av oro och hopp
medan Universum pulserar